Jag har funderat på en sak, att varje gång nått bra händer här i livet så går de antingen på röven, eller så går nått annat som tidigare var bra på röven, kan de aldrig bara vara bra?
Jag har studerat detta länge de känns som att födas i sverige idag inbjuder till en lång uppförsbacke, men också faktist endel nerför om än väldigt mycke kortare än dom som går uppför.
Visst jag kanske inte alltid har skött mig till 100 % men heller inte alltid ställt till de, jag tycker lite att karman borde ju ändå ligga på en ganska lugn nivå. Jag har ju faktist heller inte alltid varit elak, även om också jag har haft mina stunder åt dom jag för stunden ansett varit svagare än jag. De är ju de som känns så konstigt, att den som är starkast för dagen, stunden, minuten jag till och med sekunden kommer ju gå ur munhugget eller striden (kallare va ni vill) som segrare. Kanske är därför man vissa dar känner sig som stålmannen och andra som en tidtabell hos SL.
Jag tycker iaf att de är intresant, jag har inga som helst problem att faktist ha de lite jobbigt ibland, eller att bara låta de gå dåligt för att sen tänka "shit va skönt när jag är klar", jag har heller inte några problem med folk som faktist lever lite för att ställa till de för andra bara för att få må bättre själva. Ja, i alla fall inte så länge dom inte skadar eller sårar nån i min omgivning, då har de gått långt. För när allt kommer till kritan handlar ju allt ändå bara om att överleva och ha roligt. Sen om man mår bra eller piss spelar tydligen ingen roll för hur du än mår så kommer du garanterat får veta att du lever....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar