Funderingar 1

365 dagar om året sitter jag på en alldeles för liten cykel, som mer än gärna spöar skiten ur mig och tycker att de är de bästa som hänt.
Trotts att den har satt mig i gips, fått mig att slå upp halva ansiktet flera gånger, fått mig att nästan vilja gråta av ren frustration, fått mig att missa min egen student med tillhörande flakresa, så kommer jag alltid komma på en miljoner saker som har skett tack vare min kära barncykel som väger mycke mycke tyngre åt andra hållet.

Bara den saken att jag faktist har fått resa runt i världen och bara cykla tävla och filma som jag och mina vänner själva behagat, att jag har hamnat på platser jag aldrig skulle sett annars, träffat människor jag verkligen aldrig skulle fått för mig att hänga med utan detta intresse, att jag faktist har blitt den jag blitt tack vare gänget, gemenskapen och dom individer som jag mött under åren, att de psyke vissa befarade skulle fälla mig plötsligt slog runt och blev mitt triumfkort. Ja allt detta kommer alltid väga tyngre än de negativa och den känslan kommer alltid att hålla mig kvar till den sporten/hobbyn/livsstilen som detta innebär, och de är hur grymt som helst.